Framtvingad snabbhet

Framme utanför kontoret

Jag stod i valet och kvalet i morse om jag skulle springa genvägen till stationen på ca 7,5 kilometer eller om jag skulle ta den längre sträckan på nästan nio. Igår morse sprang jag den längre och eftersom jag startade hemifrån samma tid idag valde jag att ta den vägen idag också. Men jag visste att jag inte hade någon marginal för att springa långsammare än igår. Då hann jag nämligen precis med tåget.

Benen var lite sega till en början efter gårdagens löpning, men efter ett tag kunde jag öka takten successivt. När jag närmade mig stationen förstod jag att jag skulle hinna om jag höll kvar mitt tempo. Så jag kämpade på fastän sista biten kändes ganska tung.

Kom in i stationshuset någon minut tidigare än igår och såg att jag hade lyckats hålla en kilometertid som var fyra sekunder snabbare än gårdagens. Det var tur att jag hade den där minuten över för när jag skulle få igenom spärren insåg jag att jag var tvungen att fylla på mitt SL-kort.

Så visst klarar man ofta att öka farten. Bara man vill. Och det blir faktiskt lite enklare när man har en faktisk tid att passa.

På vägen mellan tåget och kontoret sedan krävdes det inte att jag passade någon exakt tid. Men jag försökte ändå springa så snabbt som möjligt. Lyckades ändå inte med att springa den sträckan snabbare än igår. Kanske var det rödljusens och regnets fel? Eller så var jag helt enkelt inte lika snabb i benen som jag var igår på den sträckan.

Dagens transportlöpning etapp 1:
Sträcka: 8,88 kmílometer
Tid: 49:33 minuter
Snittfart: 5:35 min/kilometer

Dagens transportlöpning – etapp 2:
Sträcka: 2,54 kilometer
Tid: 13:23 minuter
Snittfart: 5:16 minuter/kilometer