Enligt mig är det hur man mår på insidan som räknas och inte hur man ser ut på utsidan. När jag skriver om att leva hälsosamt handlar det om hur man beter sig mot sig själv och mot sin kropp och inte hur kroppen ser ut. Ändå faller jag dit själv ibland. Jag tittar på ytan på mig själv och är inte nöjd. Lite så är det just nu.
Fast jag vet att jag nyligen har varit gravid och fött barn kan jag inte låta bli att bli ledsen när jag ser min påse till mage. Jag intalar mig själv tusen gånger om att det egentligen inte spelar någon roll hur magen ser ut för det viktigaste och underbaraste är att vi har fått vår lilla dotter. Och så tycker jag egentligen. Men så ser jag en bild någonstans på någon som nyss har varit gravid och ser jätte smal ut och så är jag där med tankarna igen, tankar som dessa: Tänk om jag aldrig kommer få tillbaka min forna mage! Ska jag aldrig kunna visa mig utan att skämmas? Är det för att jag har fött mitt andra barn som det känns som att magen tar längre tid på sig att bli mindre igen?
Jag vill inte tänka dessa tankar, men de kommer ändå…
Jag går runt i kläder som är pösiga och inte visar så mycket, dels för att jag inte kan ha mina vanliga, tajta kläder ännu och dels för att jag vill visa så lite som möjligt av magen. Med ett linne eller en klänning som döljer det mesta känns det inte lika jobbigt. Jag säger att jag tycker det är tråkigt att jag inte kan bada denna sommar på grund av snittet, men egentligen är jag ganska glad för det. För jag har verkligen ingen lust med att visa mig på badstranden.
Varför är det så här? Varför kan inte jag bara gilla läget, jag som vet att kroppen behöver tid till att återhämta sig och komma tillbaka, att en smal och smärt mage inte är eftersträvansvärt utan det är hur man mår, hur man orkar med vardagen, att man har en stark och frisk kropp som är det viktiga?
Jag är övertygad om att det är media och de ideal som pumpas ut där som påverkar mig. Jag försöker att inte ta till mig av det, men det går uppenbarligen inte helt bra.
Kanske ser det inte ut som att magen är så stor på bilderna. Men så vågar jag inte visa de bilder, som är minst till min fördel heller. Jag drar in magen på bilderna och de pösiga linnena döljer ganska mycket. Jag är just nu glad för att jag har så pass många träningslinnen i garderoben, som är av de säckigare slaget. Igår körde jag ett lättare styrkepass med gummibanden igen. Träning som är så skön att göra och som gör gott för mig. Jag tar en dag i taget, njuter av livet som tvåbarnsmamma och hoppas att den säck jag har till mage kommer att försvinna alltmer. Och gör den inte det så tänker jag fortsätta vara tacksamt för allt jag har. Men jag tycker att det är sorgligt att jag (och säkert många med mig) ska behöva ha dessa tankar.
Mitt fokus nu ligger på att ha en frisk och stark kropp. Jag kommer sakta men säkert bygga upp styrkan igen så att jag orkar mer och framöver kommer kunna utmana mig träningsmässigt. Jag ska låta kroppen få ta den tid den behöver för att läkas och återgå till det som är det normala efter en graviditet. Oavsett vad nu samhällets ideal är så försöker jag att blunda för det!
Hur tänker ni kring vårt utseendefixerade samhälle? Eller är det bara jag som tycker att vi har det?
Känner precis som du. Man vill inte bry sig men man gör det ändå. Har gått med stor mage ända sedan min första graviditet – den försvann aldrig emellan. Har en delning som ligger på 2.5-3 fingerbredder från strax nedanför naveln och en bit upp och magen putar ganska mycket under naveln. Har dessutom rätt mkt lös hud. Har gjort 3 kejsarsnitt sedan maj 2010. Tycker det känns orättvist när man ser dem som allt bara hoppar på plats för och blir lite ledsen om det antyds att man bara är lat och inte tränar och att det skulle vara anledningen till att magen putar. Men allra jobbigast tycker jag det är att kroppen denna gång tar tid på sig för återhämtningen generellt sett. Har inte haft några problem efter mina tidigare graviditeter men denna gång har jag fortfarande nu 3 månader efter graviditeten känning i fogarna i bäckenet och jag får ont kring snittet när jag anstränger mig typ lyfter min 2-åring. Satt inne hela vintern med fogsmärtor och tog mig bara ut för att besöka barnmorskan och då känns det extra jobbigt att fortfarande vara så begränsad i vad kroppen klarar av. Självklart finns också en viss rädsla att vissa besvär ska vara bestående. Brukar yoga en hel del annars men kan inte göra så jättemycket p.g.a. mage och bäcken vilket gör att jag också missar den avkopplingen jag så väl behöver. Hoppas verkligen att kroppen ska må bra igen snart – utseendet kommer i andra hand. Men visst spelar utseendet roll. Det är jättekul att se gravid ut när man är det – annars kanske inte så kul. Har även annat trassel med kroppen dagligen p.g.a. förlamningsskada och då är ju utseendet inte så mkt i jämförelse, men det kan ändå vara det som får bägaren att rinna över. 😛
PS Kan tillägga att jag tänkt precis dessa tankar om dig när jag läst din blogg. ”Hon kommer säkert återhämta sig jättefort och snart vara igång med träning igen och se smal ut.” Vad dumt det är att vi jämför så mycket, eller hur?
Skönt att veta att jag inte är ensam om dessa tankar och jag hoppas verkligen att du blir av med dina känningar och smärtor. Det är verkligen så, när man inte kan utföra vissa rörelser eller liknande finns det inget man önskar högre än att kunna göra just det igen.
Lycka till med din återhämtning och jag håller tummarna för att du kan yoga snart igen!
Härlig lätt att kommentera 🙂
Jo det är helt hysteriskt och jag känner så väl igen din känsla…men kom ihåg att det just är det en känsla! Likadant som en känsla kan höja en till skyarna lika fort kan det trycka ner en! Man måste prata om den då känns det bättre…likadant om den är bra då vill man gärna berätta…som efter ett lopp där man lyckats bra och endorfinerna sprutar. Du kommer att ha den starkaste mammakroppen ever..men ge det lite tid.
Det känns alltid bättre att få lyfta dessa typer av känslor och berätta om dem. Därför är bloggen så bra!
Tack för dina fina ord, Berit!
Jag har precis samma tankar som du! Fick mitt andra barn för knappt 4 mån och storebror är nu knappt 2,5 år. Jag ”gömmer” mig också i luftiga kläder som inte sitter åt (i vanliga fall har jag tajtare kläder). Samtidigt jobbar jag dagligen med tankar om att det är helt normalt att inte vara pinnsmal direkt efter en graviditet, att jag inte ska behöva ha komplex för en putande mage. Fast det är lättare sagt än gjort att övertyga sig själv…. Jag har iaf kört igenom mammamage-appen och stärkt upp magen ordentligt, så även om min mage inte är platt och tajt ännu så känner jag att den är stark åtminstone och det är ju faktiskt det som räknas!
Hur som helst, jag tycker att du ser jättefräsch och pigg ut med en helt normalt kropp så här kort efter graviditeten! Absolut inget att skämmas för!
Den verkar bra den där mamma-mage appen. Jag kommer också börja köra den så snart jag kan! Vi får fortsätta påminna oss själva och varandra om att det är insidan som räknas och att det är styrkan där som är viktigast. 🙂
Jag tror att väldigt många känner som du. Och det gör mig galen att så många hela tiden måste lägga ut massa bilder på sina ”perfekta” magar och samtidigt antyder att ”bara du anstränger dig kommer du se ut så här du också”. Som bilderna under den där mammamagedagenhashtaggen… Tanken var god men det blev bara dåligt…
Men säkert är det så att det tar lite längre tid efter andra barnet, det upplevde/upplever även jag (både på det mer utseendemässiga planet som fysisk prestationsförmåga). Dessutom tar det ju ofta längre tid för magen att dra ihop sig vid snitt jämfört med efter vaginala förlossningar.
Skickar lite pepp!
Tack för pepp, söta du! Det värmer och hjälper!
Det är nog sällan någon menar något illa med att lägga upp sin snygga, smala mage kort tid efter en förlossning. Men det kan bli så fel och tyvärr är det nog vanligare att det ger press och stress än att det ger inspiration.
Helt klart är det så att man blir påverkad av media. Oavsett om man varit gravid eller inte. Känner igen det från mina egna graviditeter. Men den främsta anledningen för mig efter var också att jag ville få tillbaka styrkan i kroppen innan nästa graviditet. Men jag mådde inte bra av att behöva stå på vågen och se kilona packas på. Första graviditeten fick jag vätska i kroppen och gick upp 25 kg. Så det var tufft mot självförtroendet. Verkligen bra skrivet. Ha en fin dag!
Tack för att också du delar med dig! Ha en fin dag du med! Kram
Jag tror att många känner igen sig! Jag känner igen mig men jag fick inte ”precis” barn utan det är ju 18 år sedan och det enda jag tänker på är min magen. Den är mysig, mjuk och go men det är inte så kul när jag ska ha vissa kläder, den dallrar och skumpar när jag går hahaha Ibland tänker jag hur andra ser på sin mage för en del verkar inte alls berörda när jag ser vilken klädsel som sätts på! Jag vet att jag kanske kan påverka vad jag äter och dricker….hmm
Jag tycker att det var väldigt bra skrivet av dig, skönt att man inte är ensam om att tycka till negativt om sin mage!!
Ha en skön dag!
Jag tror att mer eller mindre de flesta känner så här, ibland eller ofta. Så synd, men ändå svårt att undvika helt. Alla ideal som vi pumpas med påverkar helt klart när vi egentligen ska vara super stolta över våra kroppar som har fött barn.
Ta hand om dig! Kram