Hälsan först

Det är en sak att vara sjuk själv, men att ha sjuka barn är ändå det värsta. För två år sedan minns jag att jag satt så här med Wilmer i famnen. Han hade precis börjat på förskolan, drygt ett år gammal, och hade åkt på något virus därifrån. De senaste dagarna har det varit Smilla som istället har behövt extra omsorg och närhet.

I morse satt vi på vårdcentralen och väntade på att få en läkartid för henne. Efter en timmes väntan var det vår tur att anmäla oss. Bara för att få reda på att drop-in tiderna var slut och vi fick gå hem utan att ha träffat en läkare. Sådan tur är verkar hon mycket bättre nu. Annars hade vi åkt in med henne ikväll. Så skönt att se att hon är på väg att bli frisk igen!

Själv var jag på naprapatbesök idag. Han kände och klämde, vred och vände på mig för att sedan knäcka till några gånger. Han kunde konstatera att mitt högerben var längre än mitt vänstra, men efter att han hade knäckt så var benen lika långa. Tydligen hade jag en låsning i nedre ryggkotan och det var den han knäckte bort. Jag ska dit på torsdag igen för att fortsätta behandlingen, men det känns som att naprapaten gjorde vad som behövdes redan idag. Att jag inte har gått på behandling i ett tidigare skede, när smärtan i skinkan dykt upp. Dumt kan man tycka. Men å andra sidan bra att jag blir hjälpt nu.

Hälsan först. Så är det verkligen. Om inte alla i familjen samt nära och kära är friska och mår bra så spelar det ingen roll att allt annat i livet är som det ska.

Jag ska fortsatt ta det lugnt denna vecka och inte fresta på den med träning och för långa promenader. Tråkigt, men välbehövligt. Förkylningen jag har sitter fortfarande i och jag har idag spenderat mer tid liggande i soffan än jag normalt sett gör. Det får vara så tills jag är helt pigg igen. Hälsan först!