Uppförsbackar som nedförsbackar hem

Efter att jag hade jobbat klart för dagen skyndade jag mig ner till omklädningsrummet, drog på mig varma och torra löparkläder och sprang de dryga två kilometerna till tågstationen. Gillar torkskåpet skarpt då det är så mycket skönare att dra på sig torra löparkläder när jag ska hem än löparkläder som fortfarande är fuktiga av svett från morgonens löpning.

För inte alltför länge sedan skrev jag om omklädningsrummet på mitt jobb, om hur pass välbesökt det är och att vi är ett gäng kvinnor som brukar mötas där på morgnarna. Det var i mitten av oktober. Men de senaste veckorna har jag inte träffat på en endaste kollega där. Verkar som att de flesta har lagt ner transportcyklingen och -löpningen för säsongen. Varför, undrar jag? I morse var dock en kollega där så det verkar vara endast hon och jag av kvinnorna i huset som fortfarande håller igång.

När jag transportspringer hem har mer uppförsbackar än i motsatt riktning. Har just sprungit vägen från kontoret till tåget, som inleds med en lång trappa uppför och sedan den långa och branta uppförsbacken, som jag brukar springa backintervaller i. Men jag lyckades hålla snabbt tempo ändå så känslan var snarare att jag sprang i nedförsbackar. Har nog att göra med att jag är på väg hem och vetskapen om det gör alltid mina steg lättare.

Står nu på pendeltåget och ska om en stund springa sista sträckan hem till familjen. Den sträckan går också mest uppför, men hoppas på en skön nedförsbacke-känsla istället! Förresten känns det bättre att stå upp på pendeltåget än att sitta ner. Benen blir inte så stela och jag känner mig mer laddad för springturen hem.