Idag är det exakt två månader sedan mamma dog. Det har varit två månader med mycket saknad och sorg, men jag tycker ändå att det har gått ganska bra. Jag saknar min mamma väldigt mycket, men eftersom hon hade varit väldigt sjuk i flera år var jag förberedd på att detta skulle ske och det är trots allt skönt att hon inte behöver lida mer. Att ha begravningsgudstjänst för henne var jobbigt, men också väldigt nödvändigt och bra. Det har varit lättare att acceptera att mamma inte är med oss längre och kunna gå vidare efter den.
Men så idag, när jag var ute och sprang ett pass, kom allt plötsligt över mig. Jag hade väl lite extra tid att tänka (svårt att hinna tänka annars när det är fullt upp på dagarna med småbarn) och av någon anledning så är det just när jag springer ensam som jag tänker extra mycket på mamma. Dagen som hon dog på var jag ute och sprang samtidigt som löpningen är som meditation för mig, stunder när mamma känns närmare på något sätt. Så idag när jag sprang där i skogen var jag tvungen att stanna upp och gå en stund. Gråten sköljde över mig och jag tänkte på hur mysigt det hade varit om mamma fanns kvar hos oss, frisk och levande. Det var en jobbig stund, men samtidigt skön på något vis. För när man har sorg behöver man gråta ut ibland.
När jag sprang, och bitvis gick, tänkte jag på hur fin och omtänksam min mamma var. Hur hon brukade följa med mig ut i skogen när jag var tonåring och skulle springa i elljusspåret. Hon var verkligen ingen löpare och avskydde egentligen att träna. Men eftersom hon var rädd för att låta mig springa där ensam följde hon med ändå. Träningsintresset har jag inte fått från henne utan snarare från min pappa, men hon intresserade sig ändå alltid för det jag höll på mig och lät mig testa på olika sorters idrotter.
Löpningen har sedan länge tillbaka betytt mycket för mig och nu betyder den kanske mer än någonsin. Det är då jag får tid till att tänka och minnas. För även om det var jobbigt att behöva springa med gråten i halsen idag så är det välbehövligt för mig just nu. Att försöka springa på en viss tid känns i nuläget dock väldigt ointressant. Jag vet att jag sprang 9,5 kilometer idag, men hur lång tid det tog har jag redan glömt. Och de träningsmål inför nyår som jag formulerade tidigare i höstas har jag inga ambitioner att uppnå längre. Jag får ta tag i dem när jag inte är lika sorgsen längre.
Bilderna är från löppass jag gjorde medan hon fortfarande levde.
Fint skrivet, blir tårögd när jag läser. Visst är löpning fantastiskt när man har sorg. När min mormor gick bort för ett par år sedan använde jag mig också mycket av löpningen (prestationslöst) för att bearbeta min sorg och precis som du. Ta hand om dig och din familj!! <3
Jag förstår att jag inte är ensam om att använda löpningen som ett sätt att bearbeta sorgen. Tack för dina fina ord, Klara!
Uch då får en klump i magen när jag läser detta.. Så jobbigt att förlora någon nära,men kan hålla med om att det är skönt och välbehövligt att gråta ut ibland!
/Emma
Kan ju faktiskt vara skönt att gråta, även fast det är av sorg. Och efteråt känns det alltid bättre, tycker jag!
Det är nog inte helt ovanligt att möta sina känslor när man springer eller gör annat monotont (träning) själv. Du har lyckats varva ner och vara i stunden. Skickar en varm kram!
Du har nog så rätt, Milla. Tack för dina ord och stor kram tillbaka!