När det är tio minusgrader och snöyra och det är en bit att gå till tåget och sedan hem då kan man välja att tycka att det är väldigt jobbigt och hemskt. Eller man kan se det som en liten utmaning och ett spännande äventyr. Det är ett ypperligt sätt att testa sitt pannben på.
Jag var lite vilsen först när jag kom ut från ett möte igår eftermiddag. Visst inte riktigt vart jag befann mig i förhållande till tågstationen. Det var så där kallt så jag drog mig för att dra upp handen ur vanten för att kolla kartan på telefonen. Så jag gick på känsla. Jag visste ändå att jag hade en halvtimme på mig innan tåget skulle gå. Bättre då att vara i rörelse och hålla upp värmen än att stå och vänta.
Jag gick en omväg innan jag förstod åt vilket håll jag skulle gå. Det blev extra tid ute i snöyran. Men jag burrade in mig i jackan och tyckte att det var mysigt med snön som föll även om jag tyckte det var mindre mysigt med de iskalla händerna. Jag gick genom en park där några barn sparkade boll i snön. Jag gick förbi långa köer med bilar, som tog sig långsammare fram än mig. Och jag var på så vis riktigt glad över att få gå.
Himlen var kolsvart trots att klockan inte var mer än fem. Efter tågresan fortsatte jag att gå i snålblåst. Det blev en extra omväg då med eftersom jag hade parkerat bilen långt bort från stationen med flit. Gillar ju det här med vardagsmotion!
Jag var ordentligt kall när jag kom hem. Men senare, efter att jag hade tagit en varm dusch, fått på mig sköna kläder och gosat in mig i soffan var känslan i kroppen så skön. Den känslan får man bara efter att ha varit ute i kallt vinterväder och rört på sig. Så härligt och så värt!