Den åttonde februari för ett år sedan var det full vinter och tjockt med snö. Jag kan sakna det på ett sätt samtidigt som jag njuter av att vi snarare har vår nu den åttonde februari i år än att det är vinter. Den där dagen för exakt ett år sedan minns jag som så härlig. Det var söndag och jag gick med barnen på en lång pulka promenad. Eller det blev en kombinerad pulka- och barnvagnspromenad. Smilla, som då var sju månader, var lite för liten för att sitta i pulkan och fick åka i sin vagn istället.
Det var en sådan där härlig vinterdag och det kändes som en riktigt fin dag i fjällen. Solen sken, snön gnistrade och vi fick rosiga kinder.
Ljuvliga vinterdagar i all ära, men det är ändå mysigt med alla de vårtecken vi har nu. Igår var vi ute på en annan slags söndagspromenad. Ingen snö fanns i sikte, solen sken och vi behövde varken vantar eller halsduk. Solens strålar värmde riktigt bra och Wilmer kunde vara ute och cykla medan jag drog Smilla i vagnen eftersom hon skulle sova middag. Hur ofta kan barnen vara ute och cykla i februari? Inte så ofta, men härligt om du frågar mig.
För min del kan våren gärna få komma på riktigt nu. Visst vill jag åka mer skidor innan skidsäsongen är slut för i år, men då är det ju bara att åka iväg till en skidort. Här hemma slipper jag gärna snön just nu. Istället vill jag höra fågelkvitter, gå skogspromenader på barmark och kunna springa utan att halka. Och tänk vad härligt när de första vårblommorna kommer!