Kebnekaise – mina tips för att ta sig uppför Sveriges högsta topp

Det är nu elva dagar sedan jag och mina kollegor tog oss upp på Kebnekaises högsta topp. Minnet av den dagen och den upplevelsen kommer för alltid finnas hos mig som ett magiskt och mäktigt sådant. Att ta sig upp var innebar verkligen en prestation och jag är så stolt över att vi var så pass många på jobbet som gjorde. Och det var mäktigt att vi gjorde det tillsammans!

Här kan du läsa den kortare versionen om hur vi besteg Kebnekaises Sydtopp och här har du ett inlägg om den fina fjällstationen i Kebnekaise som vi bodde på. Nu kommer en redogörelse i bilder om vår vandring och klättring uppför Sveriges högsta topp samt tips för vad man bör tänka på inför och under en sådan strapats.

Tips för att bestiga Kebnekaise

För att hinna äta frukost i lugn och ro steg vi upp tidigt på lördagen. Jag är sällan hungrig direkt på morgonen, men jag valde att grunda med både gröt och ägg för att jag skulle stå mig så länge som möjligt under dagen. Vid frukosten fick vi göra i ordning smörgåsar som vi tog med oss i lunchpaket tillsammans med varm dryck, frukt och bars. Klockan 07.00 samlades vi med våra tre guider och efter några minuter av instruktioner påbörjade vi vår vandring.

Vi hade alla varsin ryggsäck med ombyteskläder, stegjärn, hjälm, sele och mat för dagen. Läs här om min packning inför Kebnekaise och vad jag hade med mig.

Första timmen bestod av ganska så plan mark. Vi vandrade över tuvor och på stigar för att efter en knapp timme börja gå i en alltmer uppförslutande backe. Vi gjorde vår bestigning den första helgen på sommarsäsongen och det var väldigt mycket snö kvar på berget. Jag var tacksam över att ha så pass bra vandringskängor som jag hade!

Vi traskade på i den branta backen och det kändes verkligen i benen att gå i den lutningen så pass länge. Men det vara bara att mata på och under tiden njöt vi av den vackra omgivningen!

Jag hade tänkt innan att det var onödigt att ha gåstav, men jag tog ändå med en och det visade sig vara riktigt skönt att ha en. Några av oss valde att ha två stavar, vilket är ett tips om man har lite svaga knän.

Efter att ha gått i backen en bra stund tog vi dagens första paus. Det var dock ingen lång paus utan guiderna var hårda med att pausen fick bara vara fem minuter lång. Vi hann ta några bilder och dricka lite vatten, vilket var vad som behövdes.

Sedan fortsatte vi vår promenad uppför den långa branta backen, som kallas Stora Branten. Det kändes lite som att den aldrig skulle ta slut och som ni ser var där väldigt mycket snö.

Den guide som gick först i ledet klev ordentligt ner i snön för att göra som fotspår för oss att gå i och jag var tvungen att titta ner hela tiden för att vara säker på att jag satte fötterna rätt.

Vi hade som sagt tre guider till vår grupp på ca 30 personer. Vi höll ihop riktigt bra hela tiden, men det blev några luckor mellan oss ibland.

Till slut hade vi klarat av den Stora Branten och fick pausa fem minuter till vid stenröset. Det var så mäktigt vackert att blicka ut över fjällen och vi njöt av att vi hade fortsatt soligt och fint väder.

Vid det här laget hade vi gått i närmare tre timmar och det räckte för mig att bara ha vandringsbyxorna och underställströjan på mig. Så pass varmt var det!

Märk väl att vi verkligen hade tur med vädret och att risken alltid finns att det inte går att komma ända upp på toppen. Guiderna var noga med att berätta att detta handlade om ett topptursförsök och att om det hade regnat, blåst eller snöat mycket så hade vi inte kunnat gå upp.

Vi fortsatte vår vandring i någon timme till och nu var det inte fullt lika brant som innan. Dock var det bitvis mycket snö att pulsa i!

Dagens första lunchpaus skedde efter ca 4 timmar och den var 20 minuter lång. Jag fick i mig kaffe och en halv smörgås. Där och då var jag egentligen inte alls hungrig, men jag visste att det var viktigt att fylla på med energi. Ett tips när det kommer till vatten, vilket ju är viktigt att fylla på med under en sådan här lång vandring, är att ha en vätskepåse för det alternativt en flaska att fästa i skärpet. Jag hade vatten i en påse i ryggsäcken med en slang som jag kunde dricka av under vandringen. Det var guld värt!

Efter förmiddagens lunchpaus påbörjade vi vandringen över glaciären. Vi satte då på oss våra selen och fästa ihop oss i varandra i grupper om ca tio. Om någon skulle gå igenom isen så skulle resten av gruppen kunna dra upp denna snabbt och smidigt.

Promenaden över glaciären gick smidigt och plötsligt var vi framme vid en brantare backe och när vi tittade framåt/uppåt såg vi en bergvägg torna upp sig. Det skulle strax vara dags för oss att påbörja klättringen.

Vi lossade oss från varandra och satte istället fast oss i den långa kabel som löpte längs med den branta backen.

Fortfarande uppdelade i grupper tog vi oss uppför den snörika branten. Det gick sakta, men säkert, kan man säga.

Så följde en timme (tror jag att det var på ett ungefär) av äkta bergsklättring. Med hjälp av selet hela tiden fastsatt i kablar och linor klättrade vi stegvis uppåt. Det tog tid och var ganska hissnande, men vi klarade det allihop!

Bitvis var det mycket snö och is och man fick vara försiktig med varje steg man tog.

Det fanns dock tid och möjlighet till ett och annat foto längs med vägen (väggen)!

Efter att ha klättrat ungefär halva biten hörde vi helikoptern flyga förbi. Dagen innan hade den varit uppe på toppen och hämtat några som hade fastnat i snön så vi hade respekt för att sådant skulle kunna ske.

Vilket team vi var, alla i snygga hjälmar och med siktet inställt på att nå den där toppen!

Så äntligen var klättringen avklarad och vi fick ta en kort paus med magisk utsikt!

Därefter påbörjade vi den sista delen av bestigningen, nämligen att pulsa i djup snö i en lång uppförsbacke som pågick i närmare en timme. Då hade det börjat mulna på och vi kunde inte se toppen framför oss längre.

Men vi kämpade på och till slut var vi där: på Sydtoppen av Kebnekaise – Sverige tak!

På grund av att det var så mulet såg vi inte så mycket av omgivningarna därifrån. På ett sätt kanske det var lika bra då jag nog hade tyckt det var lite väl hissnande, höjdrädd som jag är. Att veta att vi stod på Sveriges högsta topp var magiskt nog!

Så här många från Pineberry var vi som tog oss upp till toppen! Förstå att vi var stolta och lyckliga i detta ögonblick!

Vid det här laget var det rejält kallt och som synes hade vi alla klätt på oss mer kläder för att klara kylan. Det som är viktigt att tänka på vid en sådan här vandring är att ha mycket olika ombyten med i ryggsäcken. Det är viktigt att kunna byta om till torrt om du blir blöt av svett, regn eller snö och du behöver ha tillräckligt med lager av kläder för att kunna trotsa kylan om den kommer.

Så påbörjade vi vandringen nedåt. Att få gå i nedförsbacke istället för uppför var en sådan befrielse! Men personligen upplevde jag klättringen nedför som lite läskigare än när vi klättrade uppåt.

Det var kallt och mulet hela vägen ner, men lyckan av att ha tagit sig upp till toppen övervägde och gjorde att allt kändes som möjligt. Vi matade på!

En av de ljuvligaste stunderna den dagen var när vi hade tagit oss så pass långt nedför berget att vi kunde sätta på oss regnbyxor och åka på rumpan ner. Alltså, den känslan!

När vi hade åkt ”pulka” nedför de snötäckta backarna väntade en sista timme med vandring över plan mark. Vid det laget hade det läckt in i mina skor och fötterna var plaskblöta. Men det gjorde inget för vi var ju snart framme!

Att se fjällstationen och sedan komma fram till skylten var en magisk känsla! Vi gjorde det och det hade gått bra!

Det ryser i mig av glädje när jag tänker tillbaka på den här dagen och jag kommer garanterat göra om det igen. Hoppas att några av er har blivit inspirerade till att bestiga Sveriges Tak och att ni nu har fått mer er några tips på vägen.

Nästan alla bilder är tagna av Pineberry