I detta inlägg berättar jag om min löparhistoria, om hur jag har gått från en maratonlöpare till mysjoggare och om min kärlek till löpningen.
Från maratonlöpare till mysjoggare – Min Story
Det var efter min första graviditet som jag hittade kärleken till löpning. Att gå ut och springa en sväng var ett så praktiskt sätt att träna på, då när jag inte kunde vara ifrån den lille bebisen så långa stunder. Och jag började att älska det.
I början sprang jag korta sträckor och jag mindes min tid som tonåring när jag fortfarande bodde hemma och brukade springa en runda i elljusspåret i vår skog där. Sedan jag blivit vuxen och flyttat hemifrån hade jag kommit bort från löpningen och mest kört gruppträningspass och styrketräning istället. Men nu som dryga 30 år mindes jag plötsligt hur härligt det var att springa.
Frihetskänslan, enkelheten, naturupplevelserna och lyckoruset. Allt detta fick nu jag njuta av igen!
Jag sprang allt längre och längre sträckor. Något år senare anmälde jag mig till mitt livs första maraton. Att jag gjorde det var egentligen lite märkligt. Jag hade aldrig sprungit längre än en mil vid den tidpunkten. Men eftersom jag anmälde mig i samband med Stockholm Marathon året innan hade jag exakt ett år på mig att träna inför samma lopp.
Det blev många långpass under det året. För att lyckas samla ihop så många kilometer som jag behövde transportsprang jag ofta till och från jobbet. Så var det juni 2013 och dags för mitt livs första maraton. Jag sprang hela vägen. Det var tufft och härligt på samma gång. Vilken glädje det var när jag till sist sprang över den mållinjen!
Sedan mitt första maraton har jag fortsatt att springa. För löpningen ger mig så mycket mer än bara svett i pannan och hög puls. Den ger mig fortfarande alla de där sköna känslorna jag refererade till ovan. Men att springa så långt som ett maraton har jag inte varit sugen på igen. Jag har sprungit några halvmaror och andra kortare lopp, men på senare tid är jag inte ens sugen på det. Nuförtiden mysjoggar jag bara kortare sträckor och är fullkomligt nöjd med det.
Jag är idag mycket långsammare, har sämre uthållighet och väger några kilo mer. Men jag älskar löpningen lika mycket och jag mår antagligen mycket bättre nu än då.
Att vara en mysjoggare är härligt. Det är skönt att inte bry sig om tider eller exakta distanser. Jag njuter av att få uppleva fina saker medan jag springer snarare än att det är själva löpningen som är det viktiga. Jag är glad över att slippa springa backintervaller eller pressa mig hårt på milen. Just nu passar mysjogget mig bäst och då låter jag det få vara så.
Finner denna text inspirerande då jag kämpar flitigt för att bli bättre på att springa långa distanser. Skulle ha gjort mitt första halvmara på göteborgsvarvet men det blev inte så av förklarliga skäl och jag är besviken på mig själv. Men har bestämt mig för att klara det på egen hand. Då jag är sjukskriven arbetar jag endast som skribent på https://vinylskivan.se/ så jag har mycket tid till att springa. Undrar hur det ser ut, om en mysjoggare som du likväl har ett bra program att dela med dig av? 🙂
/Alice
Hej Alice
Kul att du vill satsa på att springa. Du ska verkligen inte känna dig nedslagen för att det inte blev Göteborgsvarvet. Sådant kan hända, men fler chanser kommer!
Jag har inget specifikt program att dela med mig av. Det jag kan tipsa om är att inte gå ut för hårt och springa för långt i början, utan istället utöka distansen successivt med tid.
Lycka till!