Jag tänker på det ganska ofta, hur galet snabbt dagarna går och att de går snabbare och snabbare för varje år. Gör de det för att jag har blivit äldre eller för att jag har fått barn? Eller både och? Oavsett tycker jag att det är lite skrämmande att det går så här snabbt. Jag vill ofta kunna stanna tiden för att få dra ut på nuet och uppleva det lite längre. För jag upplever verkligen att min bästa tid är nu.
Nu med två små barn kan vi inte önska oss något mer. Småbarnsåren må vara tärande, prövande och tröttande, men de är också ljuvliga, underbara och mysiga. Och de kommer aldrig igen. Inte för oss i alla fall, som inte kommer skaffa fler barn än de två vi har.
Att få vara med dessa två (och min man också såklart) är verkligen det bästa jag vet. Visst kan jag bli galen på Wilmer när han trotsar som mest eller på Smilla när hon vägrar somna ibland på kvällen. Men i nästa stund svämmar hjärtat över av kärlek till dem igen.
Jag vet att varje ålder har sin charm, att allt har sin tid och så vidare, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur mycket jag kommer sakna småbarnsåren när de har passerat. Eller så kommer jag inte sakna dem alls?
Det är en hektisk och härlig tid jag lever i nu och antagligen kommer jag njuta en del av lugnet sedan när de har blivit äldre samtidigt som jag kommer sakna den här galna perioden.
Igår hade vi en helt underbar dag tillsammans, jag och barnen. Vi vaknade alla på rätt sida utan trots, gnäll och otålighet. Det färgade vår dag och jag tror inte att jag behövde höja rösten en enda gång (jo, en gång gjorde jag det, men i det stora hela var allt lugnt).
Vi var på stranden flera timmar. Alla tre badade, vi grävde i sanden och åt medhavd lunch. Det går liksom inte att ha det härligare än vi hade det!
Ren och skär tacksamhet känner jag till att jag får uppleva det här. Vi som inte ens trodde att vi kunde få barn har nu dessa två Guldklimpar i våra liv. Att tiden sedan går snabbt är en bisak i sammanhanget. ❤️
Visst är det underbart! På tal om att sakna småbarnsåren så är jag nog inne i en liten kris nu när de snart är förbi. Mina är 4 & 7 men det går som sagt för snabbt. Krisen kommer kanske lite för att jag egentligen känner att jag inte är klar utan kanske vill ha en liten till. Mannen håller dock inte med…. Sen att våra barn inte blivit till på ”naturlig” väg gör väl inte det hela lättare heller. Men som sagt man får njuta av de fina man har!!!
Jag känner verkligen igen det du skriver. Eller snarare, jag kan tänka mig att jag kommer känna som du om en tre år när mina barn är i samma ålder. Jag tror att jag kommer få ett stort längt efter smått igen samtidigt som jag säkert kommer uppskatta att barnen klarar sig mer på egen hand. Att aldrig få snusa på och gosa med sin egna lilla bebis är lite sorgligt, men som du säger: vi ska verkligen skatta oss lyckliga som har så fina barn och passa på och njuta av dem fullt ut!