Februari för ett år sedan:
Det var fullt med snö hela månaden och det var gnistrande vitt ute. Jag sprang flera gånger i veckan, mycket transportsträckor under veckorna och långpass på helgerna. Jag var stark och pigg i kroppen. Snön och vintersolen gav mig energi. Men framför allt gav träningen mig energi. Och för varje långpass som jag klarade av fick jag ännu mer energi och kände mig ännu mer säker på att jag skulle klara att springa den där maran i juni.
Jag hängde i gymmet flera gånger i veckan och också där kände jag mig stark. Jag tränade mycket funktionell träning och testade övningar som jag inte hade gjort tidigare. Och jag lyckades göra några chins, med omvänt grepp, för första gången!
Februari nu:
Ute är det slaskigt och mörkt. Solen har inte synts till på jag vet inte hur många veckor. Det är plusgrader ute och vinterjackan börjar kännas lite för varm. Jag är tröttare nu än för ett år sedan. Beror säkert till viss del av vädret, men framför allt på att jag inte kan träna på samma nivå som ger den där energin jag vill åt och för att jag har ett pyre som växer i magen.
Jag håller dock fast vid träningen för skulle jag inte träna alls skulle jag vara ännu tröttare än vad jag är. Men det är på en helt annan nivå. Klarar just nu inte av att göra en enda chins, än mindre springa långpass eller snabba intervaller. Jag gör det jag kan och lyfter de vikter jag orkar lyfta.
Och fastän jag var piggare, starkare, snabbare och hade massor med mer energi i februari för ett år sedan skulle jag aldrig vilja byta tillbaka det mot det jag upplever nu. För det jag har nu betyder så mycket mer och jag kommer att komma tillbaka till den jag var igen. Kanske i februari nästa år?
I really wish there were more arctelis like this on the web.