Det är helt galet att det är hela två år sedan jag senast instruerade en klass. Jag slutade med att instruera ganska tidigt i min graviditet. Under föräldrarledigheten ville jag inte lägga tid på att instruera och sedan jag började jobba i augusti förra året så har det inte blivit av att jag har börjat med det igen. Det har helt enkelt inte prioriterats eftersom heltidsjobb, barn, familj, hus och egenträning har fått gå före. Nu när jag har semester och vi för tillfället är hemma är det enkelt för mig att komma ifrån så idag passade jag på att vikariera på en Booty Express klass på World Class Nybroplan.
Oj, vad pirrig jag var innan, och ännu mer var jag förväntansfull. Eftersom det var hela två år sedan sist och koreografin jag körde var första gången för mig så var jag lite nervös för hur det skulle gå. När man instruerar regelbundet får man ju rutin på det, men nu hade jag ingen rutin att luta mig mot. Inte någon rutin från den närmaste tiden i alla fall. Självklart har jag mycket att falla tillbaka på sedan tidigare.
Det är bra att vara lite nervös inför något eftersom det gör att man förbereder sig ordentligt innan. Förutom ett pass förra veckan har jag tränat Bootykoregrafin varje morgon/förmiddag denna vecka. Råkade även träna in Core Express, som jag fram till igår fick för mig att jag också skulle vikariera på. Men det hade jag inte behövt då det endast var en Bootyklass jag skulle hålla idag.
Hur gick det då? Jo, helt ok med tanke på min ovana. Jag började dåligt och avslutade bra. Första låten råkade bli lite annorlunda än det egentligen var tänkt och låt nummer två fick jag starta om då jag inledde med stegkombinationer som inte alls hörde till den låten. Men sedan var det som om allt lossnade. Jag blev plötsligt mycket tryggare i rollen och kunde komma ihåg alla steg resten av passet. Det var också då jag kände och återupptäckte hur mycket jag älskar att instruera. Det är verkligen ren och skär glädje att få leda en grupp, sprida träningsglädje och få dem att ge sitt allt!
En halvtimme går snabbt när man har roligt. Och rätt som det var var det dags för mig att tacka för mig och transportspringa till tåget. Svettig och energifylld kom jag sedan hem till mina två Hjärtan lagom till nattningen. Kändes bra att jag hann säga god natt till Lillkillen.
Nu hoppas jag på att jag på något sätt kommer kunna ha möjlighet att hålla klasser oftare än vartannat år framöver. För det ger mig verkligen en sådan glädje!
Så roligt! 🙂 Du är en stor inspirationkälla här och jag kan bara tänka mig i salen med. wow!! 🙂
Kul att höra! Tack!