När jag är på en anställningsintervju och får den klassiska frågan: ”Nämn tre styrkor hos dig själv” brukar jag nästan alltid ta upp min förmåga att se saker från den positiva synvinkeln. Oavsett vad (nästan) så väljer jag alltid att se positivt på det. Jag fokuserar på möjligheterna istället för på svårigheterna. Det är en bra egenskap, tycker jag. Saker och ting blir mycket roligare då. Glädje smittar av sig och min positiva inställning sprider sig ofta till min omgivning. För visst är det roligare att umgås med folk som är glatt inställda till saker och ting än de som är negativt inställda till allt och alla?
Men ibland brister det även för mig. Som när jag missar pendeltåget hem och måste vänta en hel halvtimme tills nästa tåg kommer. Att spendera en halvtimme på en perrong istället för att vara hemma hos min man och son är verkligen ett nedköp.
När jag missade tåget hem vid ett tillfälle förra veckan brast det för mig totalt. Jag gick runt och grät på perrongen och tyckte extremt synd om mig själv. Men jag kan ju egentligen inte skylla på någon annan än mig själv. Tåget gick på sin utsatta tid. Det var jag som startade några sekunder för sent från kontoret och därför missade tåget.
Alldeles nyss hände samma sak igen. Jag sprang till tunnelbanan efter att ha jobbat en halvtimme längre än normalt och därmed verkligen ville komma hem i tid. Men jag missade T-banan med en hårsmån och därmed missade jag också pendeltåget med några ynka sekunder. Nu sitter jag här och försöker tänka positivt. Men det går verkligen inte. För det är väl inte så konstigt att en mor längtar hem till sin son efter en heldag på jobbet och med vetskapen om att han inte är vaken så länge till?
Skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig utan mer för att trots allt hitta något positivt med att spendera en halvtimme på en perrong istället för hemma. Det skulle vara att jag kan få lite mer jobb gjort här och på vägen hem så att jag kan logga ut och komma hem tidigare en annan dag.
Det här med att vara en heltidsarbetande småbarnsmamma är inte helt enkelt… Men jag fick i alla fall njuta av en fin utsikt från kontorsfönstret i förmiddags.
Fy vad surt! Förstår dig och du har all rätt att vara negativ
Blä vad segt. Och det du som så positiv kan tänka är att OM du varit negativt lagd så skulle du ha känt dig ännu mer miserabel nu. Härliga, fina positiva du!
Inget blir ju bättre av att gräva ner dig i det negativa. 🙂
Jag känner så igen mig, minns när vår stora tjej befann sig 4 mil bort från jobbet och det ända jag ville var att komma hem i tid! Kram fina du!
Förstår att jag inte är ensam om att längta hem till mitt barn.
Känner igen det där extremt väl. Som mamma längtar man alltid efter sina barn & har dåligt samvete. KRAM Karin!
Dumt att det ska behöva vara så. Å andra sidan visar det ju hur mycket vi älskar våra barn.Kram
Åh, ja jag kan verkligen bli så arg om jag missar bussen eller t-banan. Förstör liksom hela dagen.Och sen säkert ännu mer om det händer när jag börjar jobba och vill hem till Noel:)Förstår dig så väl!Stor kram på dig och hoppas du hinner hem i tid idag.
Tack för din förståelse, Caroline!Tänker se till att hinna med tåget idag!Kram på dig!
Jag brukar tänka i såna lägen, när jag inte lyckas ”leva som jag lär” att jag är inte mer än människa. Då blir det lite lättare, inte så hårt mot en själv 🙂
Bra tänkt. Tar till mig av det! Tack.