Att springa utan pulsklocka är verkligen skönt och befriande. Hela sommaren har jag tänkt lämna den hemma när jag sticker iväg på en löptur. För just nu vill jag springa kravlöst och utan press. Jag fokuserar istället på att springa efter känsla och lust för tillfället. Känner jag för intervaller gör jag det. Vill jag hellre springa långt och långsamt är det istället det jag väljer. Det här upplägget passar mig perfekt nu under sommaren när min träning generellt är mer känslostyrd än planerad efter ett schema.
Idag kände jag för att springa lite mer på lek, men ändå få till några kilometer. Jag sprang iväg över fältet och in på den gångväg där jag oftast brukar springa. Efter ungefär 10 minuter kände jag mig lagom varm i kroppen och jag satte igång med att springa i ett snabbare tempo till en lyktstolpe lite längre bort. Sedan fortsatte jag så. Jag ökade farten när jag kom till en lyktstolpe, sprang så snabbt två stolpar fram och höll sedan ett långsammare tempo nästkommande två lyktstolpar. Det blev som intervaller mellan lyktstolpar, men jag skulle snarare kalla det för fartlek eftersom jag mer gjorde det efter lust än genom press.
När man springer mer som jag gjorde igår har man mer tid för att njuta av omgivningarna under tiden. Jag tajmade in härligt solsken medan jag sprang och tyckte det var fint att se på vallmon, som lyste röd på fälten.
Efter att jag hade sprungit fartlek mellan lyktstolpar ett tag vände jag och styrde kosan hemåt. Jag valde då att springa i en jämn fart hela vägen och spurtade bara lite den sista biten hem. När jag nådde vårt hus var det skönt att slänga sig i gräset och titta upp på himlen!
Det här med att springa kravlöst njuter jag av just nu. I höst gissar jag att jag är desto mer sugen på att pressa mig själv lite mer och håla lite bättre koll på tider, kilometer och snittfart.