Nu när kylan verkligen har kommit på nätterna har jag flera morgnar tittat ut och beundrat den vackra frosten som ligger på gräset medan det gryr. Någon timme senare är den borta för att sedan komma tillbaka till kvällen och natten igen. Flera morgnar i rad har det varit så där sagolikt vackert av frosten och jag har tänkt att jag måste ge mig ut i det för att se det på nära håll.
I morse klev jag upp tidigare än vanligt och gav mig ut direkt efter morgonkaffet. Det låg en mystisk dimma över fälten och frosten målade allting vitt. Jag gick en skön runda medan det sakteliga blev ljusare ute.
Det blev många stopp på promenaden för det fanns hela tiden något att fotografera. Med bara någon plusgrad i luften blev mina händer snabbt stelfrusna och jag skyndade mig för att få stoppa in dem i vantarna igen.
Dimman låg verkligen tät och skymde sikten för det som fanns framför.
Rimfrosten hade lagt sig vackert på blad och buskar. Jag stannade upp igen och igen.
Så blev det sakteliga allt ljusare. Himlen färgades långsamt svagt rosa och dimman lättade något. Det var magiskt att få se gryningen på så nära håll.
När jag närmade mig hemmet igen hade det blivit märkbart ljust. Solen hade inte visat sig än, men dess strålar hade lyst upp himlen. Det var fortfarande rejält kallt och frosten låg kvar. Jag skyndade mig hem för att komma in i värmen igen. För nu var jag rejält kall!
Ett par timmar senare, när jag var på väg hem efter förskolelämning, sken solen starkt. Fortfarande var den trolska dimman kvar över fälten och skapade en mystiskt vacker stämning. Jag fotade mer då. Men de bilderna får ni se i ett kommande inlägg istället.
Vilka fantastiska bilder!
Och verkligheten var minst lika fantastisk!
Verkligen vackert! På Hammarö har vi inte haft någon frost än, men jag längtar tills den kommer – så fint när allting blir vitt!!!
Det är ju så vackert! Älskar när de höströda löven smyckas med frost. Så vackert med det glittrande vita mot det eldiga röda!