När jag tidigare idag gick en promenad på ca 6 kilometer med vagnen fick jag lite motvilligt inse att jag inte kan gå med något supersnabbt tempo längre. Inget konstigt alls egentligen, men lite tråkigt.
Istället för att se det långsammare promenadtempo som något tråkigt och negativt är jag tacksam för att jag överhuvudtaget kan gå och att jag kan gå långa promenader. Som gravid kan man inte ta det för givet. Och att jag orkar dra en fullastad barnvagn uppför branta backar är också skönt. Sedan ser jag fram emot när jag med en bebis i vagnen någon gång i sommar kan ta riktigt raska promenader. Så där snabba så att man blir lite andfådd och svettig.
Den här uppförsbacken har jag sprungit många backintervaller i tidigare. Nu skulle jag inte orka springa uppför den en enda gång. Men än så länge orkar jag i alla fall gå uppför den!