Träningsplanen för dagen var att springa backintervaller och sedan köra några olika konditionsövningar i tabataform. Men jag vaknade med en smärtande vänsterskinka, som antingen berodde på intervallerna i söndags eller de många promenaderna i tisdags. Har nämligen kännt av en smygande känsla i den skinkan under veckan, men den ordentliga smärtan kom inte förrän idag.
Att jag får så här ont ibland beror högst sannolikt på att jag har längdskillnad på mina ben och när jag har tränat mycket eller tungt för benen så kommer nästan alltid en strålande smärta i vänster skinka. Förr eller senare. Ibland tänker jag att jag borde börja med inlägg för den fot som sitter på det kortare benet. Men samtidigt menar min naprapat att det kan ge en negativ belastning för ryggen, som är helt rak trots benens olika längd.
Jag gick iväg till förskolan med hopp om att promenaden skulle mjuka upp och få smärtan att försvinna. Men så blev det inte. Backintervallerna var bara att glömma och jag förstod att upphopp, burpees och utfallshopp inte skulle vara helt lämpligt heller. Så jag gick hem och yogade istället.
Det blåste rejält och solen sken på altanen så där lade jag ut min yogamatta och satte igång. Till en början var det inte alls kul. Jag ville ju springa och hoppa! Men ju längre tid jag yogade och ju djupare jag kunde gå i positionerna desto härligare var det. Vips så hade jag yogat i en timme och kroppen var mjukare än någonsin.
Det bästa av allt var att smärtan i skinkan var borta. Allt töjande och sträckande under yogapasset hade fått det onda att försvinna och jag kunde inte annat än att känna tacksamhet.
Vad viktigt det är att lyssna på kroppen och anpassa sin träning efter dagsformen. Nu vet jag precis vad jag behöver göra nästa gång jag får så där ont!