Vi nådde Sydtoppen!

Efter att ha åkt både flyg, buss och helikopter kom vi på fredag eftermiddag fram till vandrarhemmet i Kebnekaise.

Bara att få åka helikopter var en fantastisk upplevelse, men det var ändå ingenting mot det jag och kollegorna fick uppleva på lördagen när vi besteg Kebnekaises sydtopp. Det finns massor att berätta från denna upplevelse. Här kommer ett axplock av ord och bilder från den magiska upplevelsen.

Vi klev upp i ottan på lördagen för att klockan 7 påbörja vår vandring upp mot Sveriges högsta topp. Vi hade de allra bästa väderförhållandena; sol, en klar himmel och knappt någon blåst. Vi var närmare 30 från jobbet som gick tillsammans med tre guider.

Jag kommer i ett kommande inlägg berätta mer om de olika etapperna under den korta och svåra vägen upp mot Sydtoppen samt vad man bör tänka på när det kommer till packning, utrustning och planering inför vandringen. I detta inlägg får du en inblick i hur vackert det var och vilken resa mellan årstider som vandringen innebar.

Vi kunde inte göra några längre pauser under lördagens vandring. På grund av att det fortfarande fanns mycket snö kvar samt att klättringen tog mycket tid då vi var så pass många så fanns det inte tid för mer än några korta pauser på fem minuter samt två lunchpauser på vardera 20 minuter. Totalt sett höll vi på i drygt 11 timmar.

Det var verkligen fysiskt ansträngande att vandra den långa vägen uppför, men för mig fungerade det bra att mata på och njuta så mycket som möjligt av utsikten under tiden. På bilden ovan passerar vi glaciären, vilken vi fick vandra förbi med selen, fastsatta i varandra. Under klättringen på den branta bergsväggen, som kom efter glaciären, njöt jag dock inte så mycket av utsikten utan fokuserade mest på att titta inåt väggen…

Innan vi nådde Sydtoppen hann det mulna på och bli riktigt dimmigt, men jag brydde mig inte så mycket över det. Viktigast var att vi hade nått Sveriges högsta topp! Jag firade med jobbflaggan i högsta hugg!

Sedan började vandringen och klättringen nedförs. Visst att det också var en ansträngning, men det var ändå ingenting mot hur det var att ta sig upp.

När vi efter nästan 12 timmars bergsvandring och klättring kunde se området med vandrarhemmet igen tog hjärtat ett extra skutt och vi firade varandra stort!

Mer om Kebnekaise inom kort alltså.