Jag har haft olika relationer till min löpning under åren. Innan jag fick mitt första barn sprang jag väldigt sällan och hade inget sug efter löpning alls. När han var bebis började jag träna löpning och kommande år var löpningen en prestationsbaserad och befriande träning för mig. Sedan några år tillbaka har jag lagt prestationen kring löpning på hyllan och nu är löpning främst som medicin för själen för mig. Här berättar jag mer om hur jag ser på löpningen och hur jag får till den.
Löpning som medicin för själen
När jag har varit gravid har jag inte kunnat springa och under min senaste graviditet saknade jag det verkligen. Visserligen hjälpte det att jag kunde gå promenader, som i uppförsbackarna var nästan lika flåsiga som löpningen. Och att jag kunder träna i övrigt hjälpte. Men som jag längtade efter att få smöra på mig löparskorna och springa igen.
Ibland är det bra att behöva längta efter något. Det ger en insikt om hur mycket den saken betyder för en. Som nyförlöst efter ett kejsarsnitt kunde jag såklart inte heller springa. Så jag fick vänta ett antal månader efter förlossningen innan jag vågade testa.
Vår yngsta dotter föddes i början av maj och mot slutet av sommaren testade jag att jogga lite försiktigt. Snacka om att jag var lycklig när jag märkte att det fungerade!
Att jag älskar löpningen så mycket har inte bara att göra med att den är enkel och lättillgänglig. Jag älskar den för att den gör så mycket gott för min själ. Jag mår bra av att springa, vilket också studier visar. Enligt vissa studier visas att löpning fungerar lika bra som antidepressiv medicin, åtminstone för lättare depression. Det har att göra med att när du springer aktiverar du samma hjärnvägar till mental hälsa som kognitiv beteendeterapi (KBT/ACT), mindfulness och antidepressiv medicin. (Källa Springtimefriends.se)
Det som också gör att jag mår bra av löpningen är för att jag låter den vara kravlös. Jag vet hur länge jag springer, men jag vet inte hur långt eller hur fort jag springer. Så var det inte för mig tidigare i livet, men just nu passar det mig så bra. Jag vill att löpningen ska vara kravlös och snarare en upplevelseaktivitet än en prestationsbaserad aktivitet. När jag springer kopplar jag av mentalt och får återhämtning av hjärnan samtidigt som jag får fysisk träning. Så bra!
Hur jag får till min löpning
Med en bebis nära dygnet runt är inte löpningen någon självklarhet. Vi har ingen löpvagn och jag ammar fortfarande så pass mycket att det är svårt att vara borta från henne några längre stunder.
Men sedan i höstas har jag ändå fått till regelbunden löpning och så bra jag mår av det!
Jag sticker ut på en runda på lördagsmorgonen innan bebis vaknar eller när hon precis har ätit. Löpningen är kravlös och det blir oftast samma runda på 22-23 minuter.
Bilderna visar mig precis efter en löprunda under hösten och vintern. Typ samma kläder varje gång, bara olika många lager beroende på vädret.
Är löpningen en prestation eller meditation för dig?