En glad amatör

Det råder inga tvivel om att jag än så länge är en glad amatör när det kommer till transportlöpning. Jag tycker att det är väldigt roligt och praktiskt, men jag har inte fått in de mest optimala rutinerna kring det ännu.

När jag transportsprang till tåget igår morse var det med andan i halsen den sista kilometern. Jag hade startat något för sent hemifrån och var därför tvungen att lägga in en spurt den sista biten för att hinna med tåget. Tänkte då inte på att jag kanske inte skulle orka hålla samma tempo vid transportlöpning som vid vanlig löpning.

Samma stress och spurt blev det igår kväll när jag skulle springa från kontoret till tåget. Jag hade tänkt ut att jag skulle sluta jobba en viss tid för att hinna i tid till tåget, men jag fastnade i ett intressant samtal med en kollega och kom därför ifrån lite sent. I raketfart bytte jag om till löparkläderna och sprang sedan i snabb fart hela vägen till pendeltåget. Inte helt skönt att spurta i uppförsbackarna som inleder sträckan utan att vara uppvärmd… Men jag hann precis med tåget!

Fint med lite vatten när jag springer till och från kontoret!

Idag har jag också transportlöpt till jobbet och jag lyckades med att inte behöva spurta till tåget utan kom till och med fram tre minuter innan tåget. Däremot hade jag orutinerat lagt min nyckelknippa löst i stora facket i ryggsäcken så den skumpade och skramlade runt under hela löpturen till tåget.

Ett annat misstag jag gjorde igår var att inte ha med mig något vatten när jag transportlöpte hem. Mot slutet av sträckan var jag helt kruttorr i munnen. Ingen skön känsla.

Men jag lär mig av misstagen och jag gissar att om några dagar sitter rutinerna kring detta så bra att jag inte behöver känna mig så amatörsmässig.

Skönt med varmare väder idag så att jag kunde springa i capritights och kjol på morgonen!