När Smilla föddes blev det ju ett akut snitt. Det var det bästa som kunde ha gjorts, men inget jag var beredd på i förväg. Eftersom jag innan var inställd på att föda vaginalt var det också en återhämtning efter en sådan sorts förlossning jag hade sett framför mig. Innan Smilla föddes föreställde jag mig att jag skulle återhämta mig lika snabbt som efter Wilmer föddes och kunna vara igång med lättare träning bara några veckor senare.
Det var dumt av mig att förvänta mig någonting alls. För varje graviditet och förlossning ser ju olika ut och bara för att det gick snabbt att komma tillbaka sist behöver det ju inte betyda att det går lika lätt nästa gång.
Det har än så länge bara gått en dryg vecka efter förlossningen och jag vet att jag har minst fem veckor kvar innan jag kan tänka på annat än lugna promenader eller att lyfta min son. Just att inte kunna bära honom är det jobbigaste, tycker jag. Han förstår varför när vi berättar, men jag vill ändå så gärna kunna det.
Den här gången kan jag glömma raska promenader redan efter ett par veckor. Jag kan glömma att styrketräna lätt, springa löppass och gå till gymmet efter en dryg månad. Det som jag lyckades med sist var då. Nu är nu och jag måste lyssna på min kropp.
I och med snittet får jag heller inte bada, vilket känns lite tråkigt dessa varma, soliga dagar. Istället får jag hänga med Smilla i skuggan, vilket är super mysigt i och för sig. Men att inte kunna välja mellan bad och strandhäng är lite tråkigt. Framför allt för att jag vill kunna busa och plaska med min son i vattnet.
Vi har varit en del vid sjön de senaste dagarna. Skönt med den fläktande vinden där eftersom värmen är mer påtaglig och vindstilla i vår egen trädgård. Min utsikt har varit denna och jag har definitivt njutit, framför allt med tanke på sällskapet i mitt knä. Men målmedveten och resultatslysten som jag är kan jag inte låta bli att vara lite ledsen över det faktum att min kropp behöver återhämta sig så länge och att de sex till åtta veckorna det handlar om innan jag får göra något annat än att gå långsamt känns långa och långsamma. Jag får se denna sommar som en rehabperiod och hoppas på att jag till hösten kan få börja med träning. Och så ska jag sluta jämföra med hur det var sist.
Om jag ska avsluta detta lite mer positivt så kan jag ändå konstatera att det har hänt mycket med kroppen under denna dryga vecka efter förlossningen. Jag har inte längre ont av såret och äter sedan igår inga värktabletter. Jag kan böja mig och vända mig i sängen mer fritt. Jag känner mig piggare och orkar vara igång på ett helt annat sätt än de närmaste dagarna efter förlossningen. Så visst går det framåt. Även om det går långsamt.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)