Jag brukar allt som oftast vara pepp inför mina träningspass, men i måndags morse kände jag inte alls för att springa, vilket var planen. Jag var lite ruggig och seg och funderade ut en massa anledningar till att jag inte skulle behöva springa. Men det fanns ingen anledning som dög som ursäkt för att ställa in. Så här i efterhand borde jag såklart inte ha sprungit eftersom jag senare på eftermiddagen fick hög feber och halsont. Men det kunde jag ju inte veta då utan jag trodde att anledningen till att jag frös lite hade med vädret att göra.
När jag sedan kom igång att springa var det hur härligt som helst. Jag fick snabbt upp värmen i kroppen och löpsteget var lätt. Jag sprang bort mot Djurgården och det duggregn som hade inlett min löparrunda hade avtagit helt när jag var framme där. Istället låg det dimma över vattnet och det var allmänt grått och trist.
Men löpningen kändes bra och jag sprang den långa rundan runt Djurgårdsbrunnskanalen.
När jag kom till skogspartiet av rundan stötte jag på ett gäng med får. Det var nog Kungens får som var ute och rastades och de var många! De var inte direkt skygga heller utan kom gärna nära och hälsade. Så söta!
Jag älskar möjligheten att jobba mitt inne i stan och under sin vanliga löparrunda få uppleva både natur och djur på nära håll. Det är som att springa från staden till landet på bara en liten stund. Det ska vi Stockholmare verkligen vara tacksamma för att vi kan!
Fåren gick runt där, betade och bräkte, och jag sprang vidare på min runda. Jag var så tacksam till att jag inte hade valt att ställa in löparpasset. För den rundan en helt vanlig, grå måndag morgon gav mig så mycket.