Förra gången jag var gravid visste jag inte hur det var att springa ett marathon. Det vet jag den här gången och sanningen är att det går att jämföra en förlossning med ett sådant långt lopp. Man ser fram emot det med en skräckblandad förtjusning, med spänning och förväntan, men samtidigt vet man att det kommer bli jobbigt. När det sedan är dags får man svettas, kämpa, ha ont och pressa sig själv under flera timmar. Man är på väg att ge upp flera gånger, men så kommer man på varför man gör det och att belöningen kommer att komma och då fortsätter man. Det är självklart olika hur länge detta pågår och när det kommer till marathonloppet vet man ju exakt hur långt man har kvar och kan räkna ner på ett annat sätt än under en förlossning. Men till slut når man målet och man får belöningen i form av en medalj eller en bebis. Belöningen vid en förlossning går såklart inte att jämföra med någonting annat. Det är det finaste priset man någonsin kan få!
När jag tänker tillbaka på min förra förlossning och mitt Stockholm Marathon förra året så kan jag dra många paralleller dem emellan. Mycket är likt, men mycket skiljer de båda åt också.
Hur det blir den här gången vet jag såklart inte ännu. Jag vet inte ens om jag kommer kunna föda på vanligt sätt, som sist. Idag ska jag åka in till förlossningen och de ska göra ett vändningsförsök av bebisen. Så senare idag vet jag lite mer om hur jag ska föda. Men oavsett så är mitt stundande marathon nära nu!
Så olika vi upplevde/upplever förlossningar och marathon. Om marathon gjort lika ont som det gjort att föda barn (speciellt första) hade jag nog inte velat springa några fler 🙂 Hoppas vändningsförsöket gick bra idag!
Om man jämför själva smärtan så var det samma upplevelse för mig; att förlossningen gjorde så mycket ondare än marathonloppet. Men jag upplevde smärta vid båda händelserna så på vis liknar de varandra. Sedan har jag nog förträngt lite hur pass smärtsam förlossningen var. Hoppas den kommande förlossningen blir enklare och mindre smärtsam! Brukar ju kunna vara så och det var ju så för dig.Vändningen gick bra för den behövde inte göras. Bebisen låg med huvudet neråt när de kollade idag. 🙂