När jag tränade inför maran för två år sedan var milpassen några av de kortaste jag sprang. Då sprang jag milen med enkelhet och tyckte distanser på runt 2,5 till 3 mil var ansträngande. Jag måste inse att jag inte ska jämföra mig med den form jag hade då. Jag sprang så mycket oftare då och hade hunnit träna upp mig sakta, men säkert. Nu när det bara blir ett löppass då och då är det inte konstigt att milen är ansträngande att springa, även fast det inte går speciellt snabbt.
Jag sprang alltså igår morse. Det var väl inte riktigt lika magiskt som jag hade sett framför mig eftersom jag fick kämpa för att hålla igång springandet. Men jag sprang hela milen och känslan efteråt var som vanligt underbar.
Eftersom jag är en tävlingsmänniska vill jag helst alltid vara bäst, först, duktigast och snabbast. Men jag måste inse att det inte går. Inte just nu i alla fall. Mitt mål är att kunna springa milen under 50 minuter igen och att orka långpass på 25 kilometer. Jag är långtifrån där än. Men jag ska ta mig dit!
Egentligen borde jag kanske inte ta tid på mina sträckor nu när jag inte är i löpartoppform. Jag blir bara besviken när jag ser tiden. Samtidigt hjälper det mig att se om jag har utvecklats eller inte. Igår blev miltiden drygt 53 minuter. Det bara måste jag förbättra nästa gång!
Det är så himla lätt att jämföra sig med sin tidigare form, och svårt att acceptera när man inte är på samma nivå man var! Jag har knappt kunnat springa den senaste månaden pga trilskande höft, så jag försöker att inte räkna med några stordåd när jag väl är igång igen. Men kommer garanterat jämföra mig med hur jag sprang när jag var i min bästa form.
Visst är det dumt att man tänker så. Man borde ju egentligen bara vara stolt och tacksam för att man kan springa och att man ger sig ut och gör det.
Å andra sidan skulle man nog inte bli så mycket bättre på något om man inte pressade sig själv lite. Så det handlar ju också mycket om vad man vill uppnå med sin löpning. 😉
Hoppas att du kan springa snart och kommer känna glädjen i det!
Ja, det är dumt att jämföra sig med sina tidigare ”former”. Men så oerhört lätt att göra det ändå. Tyvärr.
Om du springer en mil på 53 minuter, vad händer om du springer i t.ex. 7,30-tempo istället. Hur långt (tror du att du) orkar du då? (Bara en tanke/nyfiken). 🙂
Då skulle jag nog orka mala på i ett par-tre mil, gissar jag. Det är ändå uthålligheten som är min styrka.
Men då orkar du ju långpass över 25 ? Men kanske inte i samma tempo som tidigare. 🙂
Sant. Så är det nog.
Det jag menade var främst just det att jag inte orkar hålla samma tempo som tidigare. Sedan har jag inte testat att springa långpass sedan graviditeten så jag TROR att jag skulle orka så långt, men jag vet inte… 😉