Efter att ha promenerat med barnvagnen tillsammans i villaområdena i närheten av där vi bor lämnar jag man och bebis för att springa en runda på egen hand. Löparskorna är redan på och min Garmin lämnar jag hemma. För jag vill springa utan att ha exakt koll på tid och distans.
Jag tänker att jag ska springa till den badplats som ligger närmast oss, men tar en omväg dit för att distansen ska bli runt en mil. I början av passet har jag varken musik eller podcast i mina öron. Jag springer i tystnaden och det är riktigt skönt. Bara mina andfådda andetag hörs och de två första kilometerna är ganska ansträngda. Först efter att jag har sprungit dem känns löpningen lättare. Benen pinnar på och jag ökar till och med på stegen när jag kommer till en uppförsbacke.
Så kommer jag till vägen som går genom skogen. Där är skuggan sval och skön. Jag njuter av tystnaden, lugnet och av att kunna springa utan problem.
Så är jag framme vid badplatsen och där vänder jag tillbaka. Vet inte alls hur lång tid det har tagit att springa dit, men det spelar ingen roll. Jag springer i ett tempo som är lätt ansträngande hela tiden och det känns inte viktigt att veta exakt hur snabbt det går. Så skönt att springa efter dagsform och känsla istället.
Jag springer samma väg tillbaka. Noterar att vitsipporna nästan har blommat ut nu och att liljekonvaljerna kommer snart. Möter knappt en människa, men ser desto fler träd. När jag bara har några 100 meter kvar ökar jag farten och orkar med en liten spurt.
Framme vid huset hämtar jag andan och dricker vatten. Sedan går jag in till de andra.
Precis som alltid när jag har sprungit kommer endorfinerna direkt efteråt, som på beställning. Just löpning får mig att må extra bra och hela dagen blir lite härligare. Och att springa kravlöst, utan någon press på distans eller tider, gör att löpningen blir ännu mer lustfylld.
Den här berättelsen är hämtad från min förmiddag idag.
Så härligt att springa på känsla..!
Alldeles underbart! <3