Tacksamhet under dimmig löptur

Att kunna springa är inte en självklarhet och för mig, som har haft perioder tidigare när jag inte har kunnat springa alls, är tacksamheten till löpningen enorm. Ibland glömmer jag bort det lite och tar den för givet. Löpningen går på rutin och jag tänker inte på hur lyckligt lottad jag är som faktiskt kan springa. Men ibland sköljer den över mig, den där tacksamheten och jag inser hur mycket glädje jag får av att kunna springa.

I torsdags när jag gav mig iväg på en löptur i dimma kände jag av den där tacksamheten. Det var en sådan fin morgon där dimman låg tjock över fälten och det var perfekt temperatur för att springa. Att jag har kunnat springa utan att ha någon smärta alls under ungefär ett halvår gör mig så lycklig. Jag vet inte riktigt vad det beror på att jag inte längre får ont i min skinka, men oavsett så är jag så oerhört lycklig för det. Jag kan springa och jag behöver inte oroa mig för att det ska göra ont dagen efter. Det går inte att beskriva med ord hur tacksam jag är för det!

Tacksamhet löpning och den glädje löpningen ger mig:

• Löpningen gör mig trött i benen, rumpan och kroppen – skönt trött som gör att det känns okej att sitta framför datorn ett gäng timmar efteråt (eller innan)
• Jag blir klar i huvudet av löpningen. Jag tänker både bättre och mer kreativt.
• Jag springer på platser som får mig att uppleva vacker natur. Jag får frisk luft och rosor på kinderna.
• Löpningen gör mig piggare, gladare och mer harmonisk.
• Att kunna springa och utmana sig själv i distanser och farter ger också en boost för självförtroendet. Det är en skön känsla att utmana sig, ta ut sig och bli riktigt trött!

Det var nog dimman över fältet som fick mig att känna lite extra av den där tacksamheten denna morgon. Dimman i sig är magisk och fick mig att komma nära mina känslor. Men oavsett dimma eller inte, löpningen ger mig alltid en känsla av tacksamhet!