När jag springer med kontoret som utgångspunkt brukar det oftast bli en sväng runt Djurgården och tillbaka. Men när jag sprang härom dagen blev det en annan runda. Jag hade inte en direkt plan innan jag sprang iväg, mer än att jag skulle springa bort mot Södermalm och längs med Söder Mälarstrand. Väl där kände jag inte för att springa en sträcka för att sedan behöva vända tillbaka. Så jag bestämde mig för att springa till Västerbron, över den och tillbaka till kontoret via Kungsholmen. Det visade sig bli en perfekt runda, med en distans på runt milen.
Det var ett löparpass med ömsom regn och ömsom sol. Och jag njöt av bådadera.
När jag sprang bort mot Västerbron fick jag sådan flashbacks till när jag sprang Stockholm Marathon där 2013. Då minns jag bron som lång och seg, men att jag ändå hade piggare ben än många av dem som sprang runt omkring mig. Nu gick den ganska lätt att springa.
Jag gillar mina Stockholm Marathon minnen. Det är den enda mara jag har sprungit och jag börjar bli sugen på att snart springa ännu en, men helst vill jag springa en på någon helt annan plats. Stockholm Marathon 2013 är mitt så långt största träningsögonblick. Att springa över mållinjen efter mer än fyra mils löpning var en grym känsla. Jag minns att jag först var besviken över att inte ha sprungit under 3:50, som var mitt mål. Men att jag en stund senare ändå var nöjd med mina 3:56 och framför allt över att jag hade sprungit hela vägen och fått uppleva så mycket. Minnen är härliga, men det vore ändå kul att hitta ett nytt träningstillfälle att slå detta härliga minne med.
Samtidigt är jag ganska nöjd med hur det är nu. Att springa mina löparpass i Stockholm utan att pressa mig tidsmässigt eller känna att jag måste beta av ett visst antal pass med en viss distans varje vecka är ganska skönt. Men någon gång ska jag springa ett maraton igen!