Igår skrev jag del ett av min upplevelse från förlossningen med Tilda. Här kommer förlossningsberättelsen del 2.
Förlossningsberättelse Tilda – del två
När jag slutade skriva senast hade läkaren och barnmorskan precis kommit in till vårt rum. Det var torsdag förmiddag och läkaren satte sig ner vid min säng. Vi förstod att hon hade något allvarligt att säga.
Jag, som nu hade täta och tuffa värkar, behövde ta dem mellan varven. Så hennes information till oss pausades då och då i samband med det. Hon inledde med att berätta att hon hade satt sig in i min journal och de händelseförlopp som skett fram tills nu.
Till saken hör att vi inför denna förlossning misstänkte att jag har ett trångt bäcken. Detta då båda mina tidigare förlossningar har varit komplicerade och tytt på det. När jag födde vår äldsta son tog det lång tid för honom att tränga sig ner genom mitt bäcken. Det slutade med att de tog till sugklocka. Inför sjunde försöket med sugklockan sade de att detta skulle bli det sista. Annars skulle de behöva göra ett akut snitt. Han kom ut på det sjunde försöket, men det var verkligen med nöd och näppe. Vår mellandotter ville aldrig börja tränga sig ner. Hon vände sig fortsatt i magen så sent som tio dagar efter beräknat datum. Jag blev därför igångsatt även den gången. Men när jag var öppen dryga fem centimeter och hon började komma allt längre ner såg de att hon inte mådde bra. Navelsträngen låg två varv runt hennes hals och höll på att strypa henne på vägen ut. Det blev därför ett urakut snitt.
Med den bakgrunden träffade jag en läkare inför denna tredje förlossning för att rådgöra kring mitt bäckenmått och vad som skulle vara det bästa och minst riskabla sätt att föda på. Hon tittade på mina bäckenmått och tog helheten i beaktning när hon sade att jag skulle kunna föda vaginalt. Ett av mina bäckenmått är tydligen lite trängre än det normala, men det skulle inte vara några problem enligt henne. I alla fall om bebisen inte var större än de två tidigare barnen har varit när de har fötts. Hennes rekommendation var att göra ett tillväxtultraljud innan beslut om igångsättning togs. För om det skulle visa sig att bebisen var större än de tidigare barnen skulle det kunna innebära risk att föda vaginalt.
Denna bakgrund hade alltså läkaren, som nu satt inne på vårt rum, tagit till sig. Hon började med att beklaga att de hade begått ett misstag igår eftersom de inte hade gjort ett tillväxtultraljud. Hon själv var inte i tjänst då, men hon beklagade det å sin kollegas vägnar. Hon var också skeptisk till att jag hade blivit igångsatt med prostaglandin. Det hon menade nu var riskfaktorerna om vi skulle fortsätta att gå för en vaginal förlossning var dessa:
- Jag är kort i växten och har uppenbarligen ett bäckenmått som är trängre än det normala.
- Bebisens huvud var fortfarande inte fixerat.
- Jag har tidigare gjort ett snitt i livmodern och i och med det trånga bäckenet skulle livmodern i ett värsta scenario kunna spricka när bebisen glider ner.
- Vi visste inte hur stor bebisen var. Ponera att hon var stor så fanns det en risk även med det.
Hon undrade hur vi ville göra och sade att hon själv starkt rekommenderade att göra ett akut snitt istället. För oss var det ingen tvekan. Vi ville inte riskera något och sade därför ja till kejsarsnitt.
Känslorna bubblade över för mig. Jag storgrät både av frustration för att jag var besviken över att ha blivit igångsatt i onödan och av glädje för att jag skulle slippa de jobbiga värkarna snart och att vi snart skulle få träffa vår dotter.
Läkaren och barnmorskan var väldigt proffsiga och vi kände fullt förtroende för dem. De sade att de skulle försöka få till en operationstid så snart som möjligt. Helst ville vi få det inom några timmar. Dels för att vi ville få det gjort så snart som möjligt, men också för att det skulle innebära att jag inte behövde skiljas åt från man och barn direkt efter operationen.
Lite senare fick vi veta att vi fick en tid till kl 14.00 samma dag. Det var då bara ett par timmar kvar dit.
Trots att jag gick medicinering för att stanna av igångsättningen och värkarna så fortsatte de att komma. De var regelbundna och smärtsamma. Men de var helt okej att ta. Jag visste ju att det skulle vara slut på detta snart.
Strax innan två rullade de in mig till en annan avdelning. Allt skedde lugnt och metodiskt, vilket var en stor skillnad mot när jag födde mellandottern och läget var urakut. Nu han de förklara igenom vad som skulle ske flera gånger och vi hann förbereda oss mentalt. De kunde hela tiden se att bebisen i min mage mådde bra och det var så skönt att veta.
Samtidigt som jag kunde förtroende för alla i operationssalen så är ju ett kejsarsnitt en stor bukoperation och det finns alltid risker med det. Jag hade svårt att slappna av helt, men försökte så gott jag kunde.
Efter att jag hade tagit den som skulle vara min sista värk fick jag ryggmärgsbedövningen och strax efter det domnade allt från bröstet och nedåt bort. Jag var vid medvetande hela tiden, vilket var skönt.
Klockan 13.58 plockade de ut vår lilla dotter Tilda. Hon skrek direkt och vi båda grät floder. Det var så många känslor av tacksamhet, lättnad, glädje och kärlek!
Någon minut senare fick jag upp henne på mitt bröst och där fick hon ligga, hud mot hud, under hela tiden medan de sydde ihop mig och därefter på uppvaket. Vilken lycka!
Tilda är den finaste bebis man kan tänka sig. Hon började amma direkt och har ätit bra från första stund. Hon är frisk enligt alla tester och är en nöjd bebis. Så underbart!
Idag när jag skriver detta är hon en vecka gammal och jag är så fantastiskt tacksam till att allt gick så bra som det gjorde. Om jag hade fått önska hade jag helst fött vaginalt, men med facit i hand var ett kejsarsnitt den bästa lösningen. När hon vägdes direkt efter födseln visade det sig att hon vägde fyra kilo. Det var bra mycket mer än de tidigare barnen som vägde dryga tre kilo. Antagligen hade det varit en alltför stor risk att försöka föda henne vaginalt.
