Ni som läser Fitness & Hälsa frekvent vet att jag återkommande har problem med en skinka som gör ont. Ibland strålar det även ut i skulderbladet och smärtan kommer nästan alltid efter att jag har sprungit alternativt tränat ett hårt benpass. Det känns som att det är något i min kropp som är i obalans och att den där smärtan kommer när kroppen har belastats felaktigt.
Trots att jag ofta får smärta efter ett löppass har jag ännu inte velat tänka tanken på att ge upp löpningen. Men dessvärre har det blivit väldigt mycket mindre löpning år 2015 än jag skulle ha velat. För hur mycket jag än älskar att springa så är det inte kul att knappt kunna ta sig ur sängen på morgonen för att det gör så ont och att sedan äta smärtstillande hela dagen.
De senaste veckorna har jag ändå vågat mig på att springa något pass i veckan, på en försiktig nivå, men ändå så härligt att ha sprungit. Och faktiskt så har jag inte fått ont efter dessa gånger. I tisdags sprang jag ett pass i skogen på eftermiddagen och jag tänkte att det här med att springa på mjukt underlag borde ju vara mycket mer skonsamt för min kropp. Kanske är det skogsstigar jag ska satsa på istället för asfalt, som jag alltid annars springer på.
Det var med glädje jag sprang där i skogen i tisdags. Glad för att det kändes som att löpningen var skonsammare för mig där. Och glad för att få vara i skogen. Och nu efteråt är jag än mer glad åt att jag inte har ont.
Men jag var lite ledsen också för jag kunde inte låta bli att notera hur pass mycket sämre jag är i löpning nu jämfört med tidigare när jag sprang mer regelbundet. Inget konstigt med det, men som den tävlingsmänniska jag är har jag svårt för att ta att jag blir sämre på vissa saker.
Men det är väl så. Vi måste bli lite ledsna och arga för att skapa energi till att kämpa vidare. Och om det nu är så att min kropp klarar av löpning som är på mjukt underlag då är det där jag kommer springa framöver.
Något annat som jag säkert tror har en positiv inverkan på min löpning och kropp är de underbara Saucony löparskor som jag nu använder. Jag har som sagt blivit förälskad i dem och det har jag just för att de är så mjuka och sköna för fötterna. Och säkert hjälper de mig till en skonsammare löpning. Så känns det i alla fall.
Så min löpning på eftermiddagen där i skogen gick både i dur och moll. Löpning ligger väldigt nära känslorna för mig och det är nog bland annat därför jag älskar den så mycket. ♥
Jag tänker sällan på tempo, men förstår ändå frustrationen ur andra perspektiv, när det inte går som man tycker att det BORDE gå.
Och det till trots att man VET att det inte gå, av naturliga anledningar…. Nu svamlar jag. 😀 Men du fattar nog.
Oavsett; vad gäller stiglöpning. Där kan man absolut inte jämföra tider.
En mil i skogen går i 99,9 % av gångerna långsammare än asfalt. Försök att bara njuta istället. 🙂
Kram M
Åh, du har så rätt och är så klok! Jag får fortsätta med min skogslöpning och försöka njuta allt jag kan av att få springa i allt det fina. Oavsett fart!
Kram på dig!