Mitt ASICS Stockholm Marathon 2013

Det var varmt och kvalmigt i luften. Jag var glad över att jag hade keps och solskydd. Och när ett molntäcke drog över himlen och skyddade oss från solen var det ganska tacksamt. Perfekt löparväder!, tänkte jag.

På väg in i startfållan

Så närmade sig minuterna till start. Jag var pirrig i hela kroppen och när så starten gick rös jag av välbehag. Vilken stämning och vilken känsla att tillsammans med tusentals andra starta igång för att springa ett marathon!

Några få minuter innan start!

Att starta i sista gruppen, som jag gjorde, var dock ingen hit. Det gick extremt långsamt i början, vilket det gör för alla i stort sett oavsett startgrupp. Men det jobbiga för mig var att det släppte inte. Under hela min första mil av loppet var jag tvungen att mestadels hålla igen min tänkta fart på grund av att alla runt mig sprang långsammare. Jag sicksackade runt många för att kunna ta mig fram i mitt tempo. Men så fort vägen smalnade av var det omöjligt att springa om och jag Dick anpassa mig till ett segtempo. Då under första milen hade jag som mest energi och det hade känts bra om jag hade kunnat starta loppet på en snabbare första miltid än dryga 57 minuter. Men sådan tur var släppte det ganska exakt efter en mil och jag kunde då öka mitt tempo.

Att springa Västerbron första varvet var förresten inga problem. Det hade jag inte trott heller eftersom jag inte tycker att den uppförsbacken är så farlig. Där, liksom i andra uppförs- och nedförsbackar passade jag på att varva ganska många. Jag kände mig stark uppför och jag tog vara på den farthjälp jag fick i nedförsbackarna. 

Att starta 10 minuter efter de flesta andra innebar att när jag hade lyckats springa förbi dem i min grupp med långsammare tempo kom jag i kapp de i första startgrupperna som sprang långsammare. Så jag hade hela tiden några framför mig som jag ville springa om. Även fast det blev färre av dem efter en mil, som sagt. Det enda positiva med att starta vid 12.10 var att det gav ett bra självförtroende att vara den som hela tiden sprang om än att vara den som hela tiden blev omsprungen.

När jag hade sprungit en mil var jag trots allt lite knäckt. Jag hade fortfarande energi och pigga ben så det berodde inte på det. Jag kände mig lite sänkt av att ha sprungit första milen långsammare än planerat och förstod att det skulle bli svårt att klara målet på 3 timmar och 50 minuter. Men jag försökte peppa mig själv och ställde in mig på att satsa på under 4 timmar istället och att jag skulle bli nöjd om jag klarade det. Sedan visste jag att jag ju hade 32 kilometer kvar att hämta hem farten på. Så då vid milen ökade jag farten och hoppades att jag skulle orka hålla den ett bra tag framöver.

Så här dagen efter är jag extra nöjd

När vi vid ca 17-18 kilometer kom fram till Gärdet för att runda det var jag inställd på att det skulle bli en mentalt jobbig sträcka. För det är vad alla andra säger. Så även fast jag inte har sprungit denna mara tidigare var jag förberedd på det mesta. Bra det där med att vara påläst! I och med att jag var beredd på det var Gärdet inte så jobbigt som jag hade trott. Då hade det regnat en bra stund. Men det var ett sådant där fint regn, som snarare svalkade och var skönt än att det var en plåga. Värre skulle det bli senare… Så i och med att vädret då var helt okej och för att jag fortfarande kände mig okej i kroppen så gick Gärdet ändå bra. Men mot slutet av det tappade jag en del i mitt tempo. Jag insåg att det påverkade mig ganska mycket att det var så pass få som stod och hejade på oss där. Och att det är segare att springa på ett fält där det inte händer så mycket mot inne i stan där det spelas musik och är liv och rörelse överallt.

Det var därför skönt när vi åter kom in till stan igen. Rent mentalt var det också skönt eftersom vi då hade sprungit uppåt 23-24 kilometer och det var kortare sträcka kvar att springa än den vi hade sprungit. Men det var fortfarande närmare två mil kvar att springa och jag kände att jag skulle behöva fylla på med energi oftare än jag hade gjort hitintills. Ett tag var det som att springa med ett hål i magen så när det bjöds på banan och vatten vid nästa kontroll hög jag en halv banan och klunkade i mig vattnet. Och då hade jag energi för ett par kilometer till.

Sista halvan av loppet lade jag upp det i etapper och siktade in mig på nästa vätske- och energistation för att fylla på depåerna lite grann och sedan fortsätta. Min egna energidryck tog slut vid ca 25 kilometer så den hade jag inte glädje av längre.

Jag var under hela loppet så tacksam över att kroppen ändå kändes så bra. Jag hade inte skoskav någonstans, jag orkade hålla bålstabiliteten hela tiden och jag hade förhållandevis pigga ben även om de inte var sitt allra piggaste jag den sista halvan av maran.

Tempot jag höll under andra milen lyckades jag inte hålla resten av loppet. För jag var uppenbart tröttare då. Men jag hade hela tiden siktet inställt på att klara maran på under fyra timmar. Så även fast tempot var lite långsammare så kände jag på mig att jag skulle klara det. För jag tappade aldrig gnistan och jag kände aldrig behovet av att gå en stund. När vi kom till uppförssträckan upp mot Västerbron andra gången då vi hade mindre än en mil kvar av loppet kunde jag springa om ganska många. Det var många som saktade ner i tempot där, men jag var pigg nog för att hålla god fart uppåt. Ännu enklare blev det när jag blev påhejad av några som såg att jag sprang om många och pushade mig att varva flera. Nu så här efter loppet ångrar jag lite att jag inte ökade mitt tempo mer under andra halvan av loppet. För jag är ganska säker på att jag hade klarat av det.

Fin T-shirt fick vi!

Sista milen var extremt jobbig, men samtidigt den roligaste milen. Det var många som hejade på oss och för varje kilometer kändes den där målgången på Stadion allt närmare. Negativt var att det vid det laget hade hällregnat ganska länge. Vi var alla dyngsura och jag började känna mig allt kallare även om det var ganska varmt i luften. Men det var bara att ignorera och fortsätta springa.

Sista kilometrarna orkade jag hålla en ganska bra fart. Och när vi så äntligen kom in på Stadion satte jag igång med min spurt. Var osäker på om jag skulle klara mig under fyra timmar om jag inte gjorde det. Och jag hade förhållandevis pigga ben så att spurta var inga problem. Just därför känner jag att jag borde ha klarat att ta ut mig ännu mer fartmässigt igår. Men det var svårt att veta under loppet eftersom jag inte har sprungit så långt tidigare.

Tänk ändå att jag har sprungit en mara!

Tiden jag sprang i mål på blev 3:56,24 timmar. Jag lyckades med att springa under fyra timmar, men inte under 3:50. Dock sprang jag egentligen lite längre än en mara. Min Garmin visade att jag hade sprungit dryga 43 kilometer när jag kom i mål. Insåg att mitt sicksackande den första milen och att jag i nästan alla kurvor låg ytterst (oerfaren som jag är) gjorde att sträckan blev lite längre än den hade kunnat bli.

På läktaren satt maken och tog kort när jag spurtade in

Jämfört med många andra hade jag mycket krafter kvar

Vilken härlig känsla det var när jag såg mållinjen!!!

Om jag ska springa Stockholm Marathon igen eller någon annan mara? Ja, det kommer jag säkert att göra! Även om det var jobbigt så tänkte jag under loppet att det här är min grej. Mycket mer än att springa branta, snabba och korta lopp, som jag gjorde förra helgen. Kan tänka mig dock att en halvmara skulle vara ännu mer optimalt för mig.Så det blir nog nästa distans att testa för mig.

Jag kommer säkert springa just Stockholm Marathon igen eftersom jag nu vet mer vad det handlar om. Nästa gång kommer jag kunna förbereda mig ännu bättre innan och jag kommer veta mer om hur jag ska lägga upp loppet. Så då bör det inte vara några problem att springa det i alla fall fem minuter snabbare än den här gången.

Idag, dagen efter, är jag stel som en pinne och kan knappt gå i trappor. Så det är nästan att det är värre idag än det var igår under själva loppet. Hoppas verkligen att stelheten och det onda i benen har lagt sig tills imorgon!

Blev inte att jag tog så många bilder igår efter loppet. Det hällregnade, jag var genomfrusen, trött och hungrig plus att jag hade fullt upp med att hitta min man. På grumd av hällregnet hade det inte heller blivit några fina bilder. Så ni får hålla till godo med de få jag tog under dagen.