I somras var jag och familjen med om något som skulle bli vårt livs största gemensamma äventyr. Vi hade planerat det sedan närmare ett halvår tillbaka tillsammans med några vänner och i mitten av juli var det dags. Vi skulle bestiga Galdhøpiggen, vilket är Norges högsta berg.
Vi hade läst på och tagit reda på fakta om vandringen uppför detta berg, men inte kunde jag tro att det skulle bli så strapatsrikt och farligt som det faktiskt blev. Här berättar jag om vår vandring uppför detta mäktiga berg.
Galdhøpiggen
Vi hade anlänt till Norge några dagar tidigare och bodde på den fina campingen Nordal Turistsenter. Naturen i dessa trakter i Lom i Norge är helt magisk med gröna berg och turkost vatten. Längre upp på Galdhøpiggen är det dock mer kargt, stenigt och grått blandat med vitt från snön.
Vi hade förberett oss så mycket som vi kunde inför denna vandringsdag. Enligt instruktionerna skulle barn från sju år och uppåt kunna vara med på vandringen. Vår yngsta dotter, som precis hade fyllt åtta år, skulle alltså kunna gå med. Vi hade med oss alla vinter- och vandringskläder vi äger. För vi visste att det skulle vara riktigt kallt där uppe på toppen.
Dagen innan förberedde vi oss genom att lägga fram alla kläder samt packa ner alla snacks och mat, som vi skulle ha med oss. Det skulle bli en lång dag på berget.
Fakta om Galdhopiggen
Galdhøpiggen är Norges, och till och med Nordeuropas, högsta berg. Det ligger i Jotunheimen i Loms kommun i Innlandet fylke. Toppen mäter 2 469 meter över havet och är alltså mer än 400 meter högre än Kebnekaise.
Det finns två vandringdvägar till toppen, varav den ena av dem går från Juvasshytta, som ligger 1 841 meter över havet. Det var den vägen vi valde. Vägen går över en farlig glaciär och kräver guide och rep, något vi hade bokat. Bara att åka upp med bilen till Juvasshytta, som alltså ligger så pass högt upp i berget, var ett äventyr i sig. Vi åkte uppför branta serpentinvägar en bra stund och var glada över att vi inte hade husvagnen med oss dit.
Dagen när vi skulle bestiga Norges högsta berg
När vi kom fram till startpunkten Juvasshytta var det flera minusgrader och det blåste i 15 sekundmeter. Temperaturen kändes som minst tio minus och vi började nästan ångra oss. Vad hade vi gett oss in på och vad hade vi dragit med barnen på? Kölden gick genom märg och ben och då hade vi inte ens påbörjar vandringen.
När man går den vandringsled som vi skulle behöver man alltså ha guide och efter en stund samlade vi oss tillsammans med guiden. Vi fick rep att bära med oss till glaciären och han sade att vädret uppe på berget nästan alltid är mulet. De har tydligen bara ca tre dagar med sol under hela vandringssäsongen! Han sade också att vädret denna dag med den starka blåsten var på gränsen till vad som är okej för att de ska starta en vandring.
Vår vandring startade alltså med en något låg förväntan på att denna dag skulle bli en härlig och enkel match.
Vi var alla rejält påpälsade. Tror inte ens att vi har så här mycket kläder på oss på vintern hemma… Barnen var, liksom vi, uppskrämda av kylan. Men de var ändå nyfiket spända inför vandringen.
Så påbörjade vi vandringen. Vi var själva ett gäng på sex vuxna och fem barn. Utöver oss var det ungefär lika många som gick i vår grupp.
Vandringen från Juvvashytta upp till Nordens tak består av tre olika etapper. Den första etappen består av ömsom stenigt underlag och ömsom snö. Lutningen går lätt uppåt hela tiden, men det är inte extremt brant. Etapp två är vandringen över glaciären. Den är farlig att gå på ensam då stora glaciärsprickor kan gömma sig under snön. Därav behöver man gå med guide och alla måste sitta fast i varandra med sele och rep. Sista och tredje etappen är en extremt brant vandring upp till toppen.
Första etappen är alltså den minst svåra, men ändå fick vi kämpa. Den hårda blåsten gjorde att varje steg var tufft att ta. Vi fick kämpa och bita ihop. För de yngre barnen var det särskilt jobbigt.
Vi tog en del pauser, men behövde fortsätta ganska snabbt igen för att inte tappa fart.
Naturen så högt över havet är ju väldigt karg, men ändå vacker. Den här dagen var som sagt väldigt mulen, men vi fick ändå fina glimtar av vackra vyer.
Du ser mig leende på bilden, men vid det här laget var jag egentligen inte så glad. Vi hade vandrat i en timme ungefär och behövt kämpa för varje steg. Jag hade hållit hand med dottern stor del av vägen och när det bitvis blåste som värst ramlade hon och drog med sig mig i fallet. Den ryggsäck jag bar var galet tung och gjorde att jag inte kunde hålla balansen i stunden.
Vi kämpade på, men när vi närmade oss glaciären började vi inse att vi inte skulle kunna ta med oss dottern hela vägen. Om den här enklaste sträckan hade varit så tuff för henne att gå, hur tuff skulle inte resten av sträckan vara?
Precis innan glaciären tog vi en snabb matpaus. Där och då tog vi beslutet om att jag skulle vända med dottern. Detsamma skulle två av de andra vuxna och ett av de andra barnen i vårt sällskap göra. Vi hade kanske kunnat ta oss över glaciären, men efter den skulle det inte gå att vända eftersom man måste ha med sig en guide på den.
Det kändes så tråkigt och snopet att behöva vända, men det var så värt det. Att riskera dotterns välmående ville vi såklart inte. Sonen däremot var modig nog för att fortsätta, liksom mannen och några av de andra.
Vi vinkade av gänget, som fastbundna med sele och rep fortsatte över glaciären.
Vår modiga son på 10 1/2 år i täten.
När de andra hade försvunnit bort på glaciären kunde vi som var kvar ta det lugnt tillbaka. Vi hade ingen tidspress eller stress och kunde ta det helt i vår egen takt.
Vi hade koll på vägen eftersom vi precis hade gått den åt andra hållet. Men jag kunde inte låta bli att oroa mig för de andra. Hur skulle det gå för dem?
Vi tog nog fler pauser på vägen tillbaka än vi hade gjort på vägen till glaciären. Men vi hade ju som sagt ingen tid att passa nu.
De två barnens höjdpunkt på vägen tillbaka var när de sprang och rullade sig i snön samt kastade snöbollar. Ändå kul att kunna göra det i juli månad!
Så fick vi syn på den lilla sjön nere vid Juvvashytta och visste att det inte var långt kvar. Vi hade haft några strapatsfyllda timmar, men inte alls fått uppleva det vi hade hoppats på.
Många timmar senare kom resten av gänget tillbaka. De hade klarat att ta sig hela vägen upp till toppen och ner igen, men med extrem rädsla hos vissa av dem. Så coolt ändå att min man och son samt några vänner har varit på Nordeuropas högsta topp! Själv har jag inte varit högre än ca 2000 meter över havet. Det var ungefär så högt vi kom under vår vandring på Galdhøpiggen och så högt upp jag stod när jag gick uppför Kebnekaise.
Någon gång i livet vill jag gärna ta mig hela vägen upp till Galdhøpiggens topp. Får bli när barnen är äldre eller utan dem. Att vandringen rekommenderas för barn från sju år är galet, tycker jag. Men det är klart, norska barn som har vandrat i hela sitt liv klarar säkert av det. Vi hade ju dessutom väldig otur med vädret.
Oavsett blev detta ett minnesvärt äventyr för oss alla, som vi bär med oss och är glada över att ha upplevt. I alla fall i efterhand.
Om du är intresserad av att göra denna vandring kan du läsa mer om den här.